Professorn om coronakrisen: ”Ibland slår blixten ner”

Publicerad: 2020-10-05

Lars Jonung är professor emeritus i nationalekonomi på Ekonomihögskolan och en efterfrågad expert på kriser och ekonomi nu under coronakrisen. Under året som gått har han oförtröttligt svarat på journalisters frågor och kommit med inspel i debatten om det nya coronaviruset och dess konsekvenser för svensk och internationell ekonomi.

Illustration: Catrin Jacobsson

Du nämner i din korta självbiografi ”Mitt liv i kris” (i festskriften till dig på din 70-årsdag) att tidigare Lundaprofessorn i nationalekonomi, Ingemar Ståhl, sagt att det syntes på dig när det var ekonomisk kris på gång – du var så uppåt. Så, hur uppåt har du känt dig våren 2020?

– Som forskare är jag fascinerad av dagens kris eftersom kriser och krispolitik är ett av mina forskningsområden. Det är en annorlunda kris nu – en hälsokris som blivit en ekonomisk kris. Den kommer ge upphov till många studier. Som pensionär i en högriskgrupp är jag naturligtvis oroad för vad pandemin kan göra – både med min familj och med samhället i stort. 

Du är professor emeritus i nationalekonomi och har jobbat och forskat dig igenom flera kriser under 1900-talet. Kan du dra till minnes något ögonblick från kriserna 1992, 2008 eller 2020 när du insåg nu händer det? Eller är det en insikt som kommer mer långsamt?

– Under en vanlig ekonomisk kris kommer insikten långsamt. Krisen slår inte till som en blixt från klar himmel. Tecknen på kommande problem växer fram gradvis – ibland under flera år. Men så slår blixten ner. När Riksbanken införde en marginalränta på 500 procent i september 1992 var det en stark signal: nu går det åt helvete. Ingen ekonomi klarar en sådan ränta. När Lehman kraschade 2008 var det uppenbart att detta skulle öppna för en lavin av problem. När vi fick nedstängningar i Europa i april 2020 såg jag detta som ett tydligt tecken: nu blir det en allvarlig kris.

Ett av dina senaste inspel i coronadebatten handlar om Sveriges grundlag. Hur kommer det sig att du som nationalekonom tycker att du behöver förklara detta? Har svenska politiker varit otydliga med att motivera sina beslut?

– Jag fick frågan i våras från utländska kollegor: varför är Sverige annorlunda? Och jag fann snart att svaret stod att finna i vår regeringsform. Den bestämmer spelreglerna – handlingsutrymmet för regeringen, myndigheterna och kommunerna – på ett unikt sätt. Regeringsformen förbjuder ett instrument som en lockdown, det vill säga en allmän nedstängning av det svenska samhället där vi alla placeras i husarrest. Regeringsformen ger en myndighet som Folkhälsomyndigheten stor självständighet att utforma coronapolitiken. Och kommunerna och regionerna har enligt regeringsformen huvudansvaret för sjukvården – inte regeringen eller staten. Grundlagen förklarar således den svenska modellen. Inget annat land har liknande institutionella förhållanden.

– Nationalekonomer har i växande utsträckning riktat intresset mot lagar och normer för att förstå skillnader mellan olika samhällen. Så jag arbetar på detta fält – inte för första gången. Det märkliga är att statsvetare och jurister inte varit mer aktiva när det gäller att analysera grundlagens betydelse för coronapolitiken. Till skillnad från till exempel USA har vi knappast någon diskussion om grundlagens betydelse bland samhällsvetare. 

Du fyllde 76 år i september. Vad driver dig att fortsätta delta i samhällsdebatten?

– Mitt samhällsintresse drog mig till nationalekonomin och det driver mig till att fortsätta i debatten. Dessutom har det med stigande ålder tillkommit en ny aspekt. Jag har en annan information än yngre debattörer. De har inte varit med så länge som jag. De har inte fått uppleva professorer eller politiker som Bertil Ohlin, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. De har inte haft förmånen att diskutera med finansministrar som Gösta Bohman, Kjell-Olof Feldt och Anne Wibble. För mig framstår de många gånger som historielösa – med svag koppling till den svenska utvecklingen. Så jag tänker: på grund av min ålder kan jag nog tillföra något som andra inte kan.

Har du sagt något i media, eller som rådgivare, genom åren som du ångrar? Eller något som tolkades fel?

– Som regel har jag blivit korrekt citerad och återgiven i massmedia. Ibland har journalister och ledarskribenter vridit till mina argument, i något fall förvanskat dem – men så fungerar debatten. På rak arm kan jag inte komma på något som jag ångrar. Till skillnad från många generationskamrater har jag inte vandrat runt på den politiska skalan utan förblivit i den liberala fåran. Det innebär mindre utrymme för ”ånger”. När jag skriver så har jag en enkel regel: Kan jag läsa detta om fem–tio år utan att ångra mina formuleringar och argument? Denna regel har hjälpt mig.

Apropå ”den liberala fåran” och att du bland annat varit rådgivare till dåvarande statsminister Carl Bildt 1992–1994. Har du funderat på att själv ge dig in i politiken?

– Jag har undvikit att delta i partipolitiken. Främst därför ett sådant engagemang skulle kräva kompromisser med mina egna ståndpunkter. Jag vill känna mig helt fri när jag tar ställning i den allmänna debatten. Dessutom finns risken att en partipolitisk stämpel används enbart för att avfärda kritik – som en ursäkt för att inte gå i svaromål och i meningsutbyte. Jag arbetade alltså för Carl Bildt som rådgivare utan någon partibok.

En av dina förebilder för att som forskare delta i samhällsdebatten är den gamle Lundaprofessorn Knut Wicksell (1851–1926) som var aktiv som folkbildare. Skulle du säga att du velat verka i samma anda som Wicksell?

–  Knut Wicksell är en källa till inspiration för mig såväl i mitt vetenskapliga arbete som i min journalistiska verksamhet. Han la grunden till den starka traditionen inom svensk nationalekonomi att delta i den allmänna debatten. Den traditionen har jag sökt verka inom.

– Det har varit lätt för mig eftersom min forskning har fokus på svensk ekonomisk politik, bland annat på regleringarna av den finansiella marknaden och av varumarknaden. Därmed får jag en direkt koppling mellan min forskning och den allmänna debatten.

– Och jag önskar att debatt-traditionen från Wicksell förs vidare bland nationalekonomer. Till min glädje ser jag många yngre ekonomer – inte minst här i Lund – som i dag är aktiva i media.

Varför tror du att vissa forskare inte ger sig in i debatten alls? Du nämner i symposietexten ”Nationalekonomerna i samhällsdebatten” att karriärkrav i form av publiceringar i vetenskapliga tidskrifter numera prioriteras i första hand. Att då lägga tid på att delta i ett samhälleligt samtal kan försämra karriärmöjligheterna. Är det vad det handlar om? Kan det också handla om rädsla för att bli utsatt för drev i sociala medier?

– Det finns flera skäl för forskare vid universiteten för att hålla sig borta från den mediala scenen. Det är knappast meriterande att debattera i pressen. Istället är det mer attraktivt att satsa på vetenskapliga publikationer som ökar chansen för fast anställning och nya anslag. Inom mitt ämne nationalekonomi har utvecklingen gått mot mer teori och matematik. Då kan det bli svårt att dra slutsatser om dagsaktuella problem, ibland är det omöjligt. Vissa forskare är dessutom helt enkelt inte intresserade av den tredje uppgiften.

– Det finns ingen anledning att vara rädd för att delta i den mediala debatten, menar jag. Är man akademiker befinner man sig i en skyddad och priviligierad sektor. En av våra uppgifter där är att vara aktiva som debattörer och upplysare i världen utanför universitetet.

Vågar du uttala dig mer som äldre? Finns det mer mod och självständighet nu än när du var 30?

– Jag var mer orolig när jag började skriva och befann mig i avstampen på den akademiska karriären. Som professor får man automatiskt en stark självständighet. Nu som pensionär finns inget skäl att vara rädd att uttala sig. I synnerhet eftersom vi som är äldst nog vet bäst!

En kortare version av den här artikeln är sedan tidigare publicerad i LUM, Lunds universitets magasin